Jag hatar begreppet gammelmedia. Det har någonstans från liberala förespråkare för det som numera kallas för ”sociala media” spritt sig en föreställning om att det finns två slags media, gammelmedia som sysslar med envägskommunikation och de nya sociala medierna som är mer interaktiva. Jag tror inte på detta. Som jag ser det förekommer det ett stort antal kanaler, det är de breda kanalerna som många följer och så är det små bäckar och rännilar som letar sig fram och som vissa hittar till.
Och en av de större kanalerna för diskussion och interaktivitet på nätet är faktiskt dagstidningarnas egna kommentarfält. Så där lever de s.k ”nya” och ”gamla” medierna i ett slags symbios, eller om det rentav är ett parasitiskt förhållande. Men det är också där i skärningspunkten mellan de bredaste kanalerna och de små strömmarna som mycket av förutsättningarna för en levande debatt kan uppstå.
Om man jämför mediesituationen när jag växte upp med två TV-kanaler och nu så är det nu mer fragmenterat. Det är bra om det innebär en större mångfald och att människor letar sig fram till det som berikar dem. Det är dåligt om det innebär att vi tappar för mycket gemensamma referensramar i samhället och att de stora kanalerna ändå öser ut ”samma skit”.
Nu säger man att det finns interaktivitet och att interaktiviteten är demokratisk. Men interaktiviteten fordrar en massa saker och den är till intet förpliktigande.
När jag säger att interaktiviteten är ”till intet förpliktigande” menar jag framför allt att får bryr sig om vad som sägs. Värdet av att ha ”blivit publicerad” har devalverats.
Däremot så är den förpliktande på ett annat sätt. Att många fler måste ta ansvar för att det som sägs ligger inom vissa gränser. Av slöhet, bristande resurser eller oklara principer modereras debatten ibland ganska dåligt på såväl bloggar och fristående forum som ibland också dagstidningarnas kommentarfält.
Det som händer när människor träffas på nätet är att bygga upp en egen samtalkultur. Varje forum har sin kultur med egna regler om vad som är acceptabelt eller inte att säga, även oavsett hänsyn till juridik och sådant. Den som försöker ifrågasätta moderatorernas privilegium blir snabbt utkastad från forumet och varje bloggare som får så lite som en enda kommentar måste ta ställning till hur han eller hon ska sköta sitt kommentarsfält.
På så sätt vänjer sig onlinemedborgaren vid att ständigt röra sig i miljöer med skiftande, oklara och ibland ganska godtyckliga principer för vad som är tillåtet att säga. Det är inte lätt att manövrera i den snårskogen. Och det gör kanske vänjer oss vid att några allmänna regler aldrig gäller?
Jag frågar mig, om det är så, vilken blir den långsiktiga konsekvensen av detta?
