Dags att skrota universitetens lärplattformar till förmån för sociala medier?

Jag läste just en kort bloggpost om lärplattformens framtid på Alistair Creelmans blogg Flexspan och upptäckte att jag hade så mycket åsikter att kommentaren räckte till ett helt inlägg, så därför kommer den också här. Lärplattformar är, för den som inte är så bekant med begreppet, universitetens olika webblösningar för att studenterna ska logga in  hämta information och material, lämna sina uppgifter eller kommunicera med kursledaren eller med andra studenter.

Creelman hänvisar till Jane Hart som här frågar sig ifall lärplattformarna är på väg bort.

Jag har ju själv intresserat mig för sociala medier innan det kallades för just sociala medier och tycker spontant att alla tankar använda något som folk ändå använder och möta människor där de är låter öppet demokratisk och bra. Facebook som tjänst var därtill överlägset alla de gamla communityna när jag skrev om den när den började växa i Sverige 2007 och det finns många funktioner och applikationer som underlättar kommunikation mellan människor.

Men! Det finns en sak som bekymrar mig och det är att den dag en offentligt finansierad institution väljer inte bara att gå till sociala medier för att möta de personer  som redan är där utan sätter användning dessa tjänster som villkor för att de ska kunna kommunicera för sina studier eller andra tjänster som man erbjuder då tvingar man samtidigt aktivt människor att lämna information om sig själva till de privata företag som de stora kommersiella gratistjänsterna är.

Detta särskilt om man också betänker vad som  har skett med stora sociala tjänster under våren när Facebook gjorde stora delar av användarnas information publik i en uppgradering utan att ordentligt informera om att det var det man gjorde – se min diskussion om detta med Anna-Stina Axelsson på Bibliobuster –  eller när Google lanserade Google Buzz och folk plötsligt fick information om varandras kontakter. Jag tror tyvärr att det är en typ av problem som vi inte har sett slutet på.

I det läget tror jag att det är bättre att universiteten som bedriver undervisning eller andra som vänder sig till allmänheten i offentligt finansierad verksamhet bör lära av de tjänster som finns när man skaffar sig egna lösningar än att förmå studenter eller andra användare att bruka dem och samtidigt kanske själva göra sig för beroende av dem. (Notera Nings bait-and-switchstrategi när man annonserade att man skulle avveckla sina gratistjänster, också i våras!)

Vissa saker tycker jag dock att man mycket väl kan göra. Det kanske behövs lärplattformar där man lägger till öppna funktioner till de slutna sidorna eller där man underlättar kommunikation mellan lärplattformen och andra sidor, men ändå så att ansvaret för den registrerade användarens profil och grundinformation stannar kvar inom plattformen? Eller kanske skulle man oftare använda bloggar som ligger på egna domäner som man har kontroll över.

Folk behandlar ibland den sociala webben som det är någon slags fri nyttighet – en del av den nya allemansrätten. Men det är det ju inte. Tvärtom är det företags allt större insyn i våra liv. Men det kan bli mer av en virtuell allemansrätt om man sprider och återtar mer av kontrollen över strukturen. Och utbildningsinstutioner väl är en av de aktörer som egentligen borde kunna medverka till detta?

Eller har jag fel?